Julmys i vår stuga..

Jag har en fasa. Kan tänkas låta som om jag är en gammal tant på snart nitto år men jag har haft min fasa länge. Nämligen att våra mormödrars samt farmödrars kokkonster ska gå i graven och att vår generation ska dö i snabbmatsträsket. Eller träsket av färdiglagat. Men jag har fått nytt hopp. Det känns nämligen som allt fler i vår generation har insett vilket hemtrevligt nöje det är att gräva fram gamla hederliga kokböcker för att göra köket till en plats för trevliga sammankomster. Här i Örgryteby har i helgen vankats egeninlagd sill i olika varianter samt hemgjord färskost med kummin. Väldigt gott till alla sorters bröd.

Förra helgen förälskade sig både jag och mr O i en ljuvlig höstsallad som vi nu har försökt prova oss fram för att lista ut receptet på. Får erkänna att vi inte riktigt är där än om än nästintill godkänt nära. Övar vidare..

Fram för mer mormorsintressen...

En ny favorit...

En alldeles utsökt liten vän från jorden, skapad av vår Herre. Jag har den senaste veckan blivit helt betagen av den fina förätten, eller lättare varmrätten om man så önskar. Nämligen rödbetan. Otroligt enkelt men helt fantastiskt gott! Det vattnas i munnen bara jag kommer att nudda vid tanken på den. Helst nykokt och fortfarande ljummen, med getost och pinjenötter på toppen. Ringla honung över, unna dig ett stänk av nymald svartpeppar och lite havssalt. Utsökt!

Även gott tillsammans med ruccola, fetaost, honung och balsamvinäger. Jag bara gläder mig att jag kommit att finna sådan glädje av en liten beta.