Snart är det jul...

Svårt att vara lycklig utan att samtidigt bli lite rädd...
Rädd att mista det som gör att man känner sig lycklig, rädd att känslan bara är grundad på just känslor och rädd att känslor kan försvinna. Skräckblandad förtjusning kanske är rätt ord...?!
Jag blir nog aldrig riktigt klok på livet och dess frågor...

Nästan otäckt hur många saker som vi tar för givet... varje dag...

Är du lycklig?

Jag är lycklig!
Det kanske är olika hur man skulle beteckna lycka...hur som helst så mår jag bra!
Dagen ler mot mig och under natten finner jag ro.

För den som just nu inte mår så bra kan det låta nästintill bisarrt att säga att man är lycklig, jag vet, jag har minsann inte alltid kännt såhär. Inser kanske just därför extra starkt hur skönt det är när det ljusnar...

Dessutom blir jag glad när jag tänker på alla er fantastiska människor som omger mig, människor som jag bryr mig om, älskar...

Jag är glad...

Hängiven efterföljelse

"Din Gud är min Gud, dit du går går också jag..."
Ruts bok.

Hon är uppvuxen bland rövare, bland vildvittror och rumpnissar. Mitt ute i skogen, bland vildhästar, forsande älvar och med djävulsgapet som gräns mellan konfliktskapande rivaler. Där har hon sitt liv.

Ronja går sin egen väg, följer sitt hjärta och går på de vägar hon anser vara rätt. Hon värjer inte för farorna. Hon visar när hon tycker någon har gjort fel men hon står med en öppen famn då någon ärligt ångrar sig. Hon hoppar över djävulsgapet för att visa var skåpet ska stå, för att visa att kärleken är större.

Kierkegaard, den danske filosofen, skrev:”Att våga språnget är att förlora fotfästet en liten stund. Att inte våga språnget är att förlora sig själv.”

Att bli en levande människa, med insikt och mening, kräver inte så mycket, det kräver bara mod. Ständigt mod! Och varje människa borde få en hel rad medaljer efter varenda dag i verkligheten.

När man gjort ett existentiellt språng – från något till något över stupet – kan det i början kännas som om det blev värre. Men dessa språng är nödvändiga för oss personligen, och också för världen i stort. Det har historien utvisat.

Mod att testa något du är rädd för, att pröva en väg som du inte vet vart den leder, att göra något oväntat, att utmana dig själv för att gå vidare, komma längre... jag bara uppmuntrar... eller försöker..

Stepstone

Helgen som var ägde det årliga höstmötet på Bjärka-Säby slott rum. Jag är tacksam för sådana tillfällen att bara hämta ro och ny kraft.

Det som gav mig mest denna helgen var Per Åkerlunds seminarium "Stepstone" om kallelsen och livet.

Så även Hans Johanssons seminarium om andliga villovägar.

Löprundan på de höstklädda vägarna gav precis den rensning av tankar och rastlöshet som så lätt infinner sig en dag helt fullmatad med seminarier och mycket stillasittande.

Det är något visst med luften och den avkopplande atmosfären på landet. För det är just vad det är där ute; landet. Vilket märktes på vissa av vännerna som fullkomligt strålade när de fick återse storstadens lampor. Det är gott med variationen av lugn och av tempo.

Måste även poängtera gudstjänsten på Söndag förmiddag som gjorde något inom mig... vet inte direkt vad, det känns bara skönt.

Jag har ro... och jag tror den extra ron kom precis lägligt innan denna veckan...

Gömda rikedommar...

Bland de gamla och kloka, de upplysta, de små, de som reflekterat över livet och i sin iver över tillvaron valt att samla orden i en pärm. Bland dem som valt att låta oss andra ta del av sina tankar, sin tid, sin kärlek. Bland dem är det gott att få landa för en stund för att vila, finna inspiration eller bara koppla av.

Idag...Ett tack till alla författare! Bland er är det gott att vara!