Hon är uppvuxen bland rövare, bland vildvittror och rumpnissar. Mitt ute i skogen, bland vildhästar, forsande älvar och med djävulsgapet som gräns mellan konfliktskapande rivaler. Där har hon sitt liv.

Ronja går sin egen väg, följer sitt hjärta och går på de vägar hon anser vara rätt. Hon värjer inte för farorna. Hon visar när hon tycker någon har gjort fel men hon står med en öppen famn då någon ärligt ångrar sig. Hon hoppar över djävulsgapet för att visa var skåpet ska stå, för att visa att kärleken är större.

Kierkegaard, den danske filosofen, skrev:”Att våga språnget är att förlora fotfästet en liten stund. Att inte våga språnget är att förlora sig själv.”

Att bli en levande människa, med insikt och mening, kräver inte så mycket, det kräver bara mod. Ständigt mod! Och varje människa borde få en hel rad medaljer efter varenda dag i verkligheten.

När man gjort ett existentiellt språng – från något till något över stupet – kan det i början kännas som om det blev värre. Men dessa språng är nödvändiga för oss personligen, och också för världen i stort. Det har historien utvisat.

Mod att testa något du är rädd för, att pröva en väg som du inte vet vart den leder, att göra något oväntat, att utmana dig själv för att gå vidare, komma längre... jag bara uppmuntrar... eller försöker..