"Jag kan fortfarande minnas det där samtalet under den gamla stora eken invid kvarnen, nära bäcken. Han rörde vid någonting, när vi samtalade, någonting inom mig, som jag så väl kände igen; denna intensiva längtan efter Gud. Denna brännande törst. Jag märkte under samtalet att mina ögon tårades gång på gång. Inte för att det han sa var sorgligt och väckte medlidande och det var inte alls sentimentalt. De tårar jag kände var de tårar man någon gång förunnas, när man får gå på den obeträdda mark, som är Gud i en annan människa. "

I denna julhälsning väljer jag att citera en man som ofta sätter ord på mina känslor, utan att säga hans namn skulle jag tänka att många skulle förknippa honom med öknen...
Närheten, gemenskapen när man känner igen Gud är något som knappt går att beskriva men de tillfällen är värdefullare än så mycket annat. Dyrbarare. Länge stannar de kvar inom en som en djup känsla av ro... värdefull ro och frid!

Julefrid till er alla!
Chappolina