"Klagan permanentar vår position, lovprisning lyfter oss ur den." läser jag i "Jag och min stora trut" Av Joyce Meyer.
Det kan jag ju fundera över....

Visst, det är inte så lätt, tänker jag. Klyschigt bibelskolecitat kanske det kan låta som..
Men om man tänker lite längre på det. Efter det att ens problem blivit bättre. Vad finns då kvar. Tankebyggnaden? Den inre känslan? Tacka i livets alla lägen för att vi tror att Gud har något han kan lära eller säga eller åtminstonde använda varje situation till. En djupare insikt. En ny vila. Ny kraft. Ny passion.

Men jag tänker på alla möjliga personer i bibeln som hamnade i svårigheter.
Paulus och Silas i fängelset. Vad gjorde de, surade och klagade? Tyckte att det var orättvist efter alla vittnesörd de givit. Nej, de lovsjöng mitt i att de till kroppen var fastlåsta.
Josef i fängelset, liksom de andra, oskyldig. Men ändå lovade han Gud, och gjorde sitt bästa för att hjälpa till.
De flesta föredömmen från ordet tackade och lovade i alla möjliga och tillsynes omöjliga situationer. För de var gripna i hjärtat. De hade lärt sig att de inte var beroende av yttre situationer. De var beroende av Gud.

De var Gudsmänniskor.
Själv går jag fortfarande i skola. Ibland känns det inte gå så bra. Men jag försöker.
Jag är en lärjunge.