Desto mer kärleken svalnar, desto mer ökar rädslan..

Uno Svenningsson sjunger i sin sång "Under Ytan:

"-Om det varit min egen bror så hade också jag förvandlats till ett monster utan ord.."

Jag förskräcks när jag hör om våld som skett mitt på öppen gata, dagstid, med förbipasserande människor som inte vågat gripa in av rädsla för sitt eget liv. Samtidigt rörs jag till tårar när jag hör om samma situation där någon gripit in och hindrat förövarna.

När kärleken är tillräcklig så griper man in...

Om jag skulle se något hända min syster så hade jag inte tvekat en sekund att gripa in...då hade nog även jag förvandlats till ett monster utan ord.. men om det var någon jag inte kände... vad hade jag gjort då? 

Nu har jag, tack och lov, aldrig hamnat i situationen men jag bara ber och hoppas att jag OM jag någon gång skulle hamnar där, att jag då har tillräckligt med kärlek för att inte ens tveka.