Djävulsgapet

Det i livet som får oss att växa mest som personer är vanligtvis de perioder som för oss är de jobbigaste. Saker som vi, om vi fick välja, förmodligen aldrig skulle tacka ja till. Saker som vi ofrivilligt tvingas gå igenom. I efterhand kan man ofta se tillbaka på en sådan period och inse vad den gjort med ens personliga utveckling... kanske har man blivit ödmjukare, visare, mer förtröstansfull, kanske mer skeptisk eller räddare men de jobbiga perioderna formar en alltid mer än de glada stunderna. Det är jag ganska säker på.

En som har en rätt skön inställning till den utvecklingen som kommer av prövning är Ronja Rövardotter. Jag tänker på scenen när hon är på väg ut från borgen och skaller-Per frågar henne vart hon är på väg...
"-Jag ska gå och passa mig för att trilla i älven" blir Ronjas svar.
"- Jaha, vart ska du göra det då?" frågar skaller-Per dumt.
"Ja, jag får ju göra det vid älven om det ska vara någon lönt med det" svarar Ronja illmarigt.

Skön inställning gentemot det som hon inser att hon är rädd för. Det som hindrar henne från att våga det som hon vill. Möta det okända, det skrämmande. Kasta sig ut och pröva. Möta livet för att hon inser hur berfriande det kommer kännas när inte rädslan får hålla henne bunden. Möta rädslan för att inse att väl där så var det inte så farligt, det man var så rädd för visade sig kanske bara vara farligt i ens eget huvud. Hon hade många goda karaktärer i sin samling den där Astrid Lindgren...