Sanctuary...

Har insett en sak, jag har nog ända sedan jag var liten varit en drömmare. Vi var ute och åt middag med pappa igår, min syster frågade hur vi var som små "Chappo var filosofisk, satt ofta och ritade och funderade. Man fick bara krama henne så länge som hon själv ville...sedan gled hon ur ens grepp och återgick till sitt ritblock" sa pappa, förklarande om mig.

Särskilt vintertid upplever jag mig själv gå in i en dimma av att drömma mig bort... bort till varmare platser, till sköna solnedgångar vid havet, även till snötäkta bergstoppar och en varm timmrad stuga... bort från plikter och kyla. Vet inte riktigt varför vissa personer verkar ha en större benägenhet till att önska att de vore någonannanstans?! Vet bara att en av dem är jag. Varför kan jag inte bara vara nöjd? Uppskatta det jag har.. (vilket jag i och för sig gör) men bara njuta av det ögonblick som är just nu. Jag ska börja ta mer tillvara på varje stund! Njuta! Ska skriva en lista på allt i min tillvaro som jag uppskattar och verkligen njuter av. Listor är bra! De har fått en att inse en och annan sanning...