Leda....fortsätter citera....

"Har du bekymmer?" frågar Evagrios när jag suttit och betraktat hans arbete med läderkorsen några minuter.

"Jag vet inte. Det känns som att jag trampar i en cirkel. Ingenting förändras. Jag tror jag skulle behöva göra något nytt för att komma vidare. Ibland, när ledan känns som värst, blir jag nästan rädd för mig själv. I mina mörkaste stunder tänker jag att livet bara är ett lumpet spratt."

Evagrios fortsätter till synes oberörd sitt arbete med läderkorsen, som om jag inte alls var där. Men jag vet att han lyssnar.

"Vad ska jag göra?" frågar jag tillslut uppgivet.

"Vänta", svarar han kort.

"Vänta?"

"Ja. Just nu skall du inte göra något alls. Förbli där du är. Det är kallelsens tid."
Han fortsätter:"Det faktum att inget händer är just det tecken du väntat på. Middagsdemonen är din bundsförvant. Ledan är en påminnelse om att de gamla lekarna inte längre fungerar. Hur du än anstränger dig för att med hjälp av nya projekt få fart på ditt liv kommer du inte att bli tillfreds. Men genom att vänta besvarar du kallelsen."

"Kallelsen?" säger jag med ett plågat uttryck i ansiktet.

Evagrios gör en paus och säger sedan med låg, knappt hörbar röst:
"Nu kallar Gud dig ut på djupare vatten."

Jag sitter i den grågula sanden framför Evagrios och känner hur det pågår ett uppror inom mig. Stanna där jag är? Jag vill inte höra på det örat. En svärm av invändningar fyller huvudet. Inte kan jag väl bara acceptera att ingenting händer?

"Men skall man aldrig bryta upp?", säger jag irriterat. "Det måste man väl ändå göra? Uppbrottet. Det hör ju också till livet."

"Du har rätt. Ibland är det tid att bryta upp. Men när är uppbrottet en kallelse, och när är det en flykt?""

Ur: "Helig rot", Peter Halldorf.