När isarna bryts
Naturupplevelser kan verkligen gripa tag i en. En tidig morgon stod jag vid havet och såg vågorna piska höga. Den friska, klara luften. Solen som skymtade i horisonten. Kylan från havet skummade emot mig då vågorna slog höga mot klipporna. En vacker syn. En känsla av total frihet blandad med en liten känsla av sorg. Saknad. Tomhet som blandar sig med en känsla av Guds storhet. Det stora, mäktiga hamnar i sådan enorm kontrast till det lilla, ynkliga jaget. På något sätt befriande. Jag känner mig liten. Gud är stor.
posted by Chappolina at 8:47 PM
1 Comments:
I måndags kväll, blåste det nästan orkanstyrka här uppe. Jag och en god vän satt med en kopp glögg och fantiserade om vinden. Det starka ljudet som hördes utifrån, den ilning som kändes i kroppen när det piskade till mot rutorna, när grannens parabol flög rakt över till min väns altan... då har man som människa inte kontroll längre.. Vinden är mäktig, samtidigt spöklik och alldeles enastående i sitt slag. Vi är små, precis som du skrev... Det finns många stora ting som vi inte kan få grepp om. Det är bra att vi vet att den finns en person som har kontrollen, som har allting i sina händer!
Post a Comment
<< Home