När lugnet vänder tillbaka...

Jag känner mig oftast förtröstansfull. Har en grund känsla av att det ordnar sig. Men senaste två veckorna har det inte varit så. Tankarna har snurrat i mitt huvud. Jag har kännt mig instängd, näst intill jagad av mina egna tankar. Allt malande. Tror jag lyssnat mycket på andra, deras råd och tankar, har inte kunnat avgöra vad jag själv vill. Tankarna har varit för många. Frågan har känts för avgörande. Valet för viktigt.

När allt kändes alltför förvirrat åt jag lunch med en vän. En vis vän. En vän med en gåva att se bortom förnuftet, bortom oron. Det är det fina med att ha vänner. Vänner med förmåga att ställa de rätta frågorna, de som ger klarhet. De som ger hopp och ro. De som får dig att förstå vad som är rätt för dig, just nu.

Friden är tillbaka. Lugnet. Glädjen. Jag tror beslutet blev rätt. Hur som helst känns det bra. Inser hur viktigt det goda samtalet är. Jag är uteslutande i behov av att känna frid över mina beslut. Annars kan jag inte gå in helhjärtat i något och det är något som jag vill vara, Helhjärtad.