RESERVKRAFT

Befann mig på Din bok idag, bland hyllorna blev jag stående, stirrande på raderna av böcker som täckte hylla efter hylla. Vet inte riktigt vad jag letade efter men fastnade för ett ord i en av boktitlarna... Reservkraft. Precis vad jag behöver just nu. Reservkraft. Tomas Sjödin skriver om olika saker i vår vardag som får oss att i tunga perioder få exakt den kraft vi behöver. "Aldrig så mycket att det blir över men tillräckligt mycket för att vi ska ta oss vidare, motivera oss för en dag eller en natt till."

Det händer så tacksamt ofta, att man får just det där som krävs för att få den där extra kraften och energin... det kan räcka med ett leende, en strof ur en psalm, ett ord, en kram eller ett gott samtal. Vad det har gemensamt är att det förmedlar kraft. Reservkraft. Vi är nog alla mer eller mindre beroende av de här stunderna, sekunderna, minuterna som det handlar om. De räcker betydligt längre än de egentligen varar och de värmer.

Idag gav det mig reservkraft att få sätta mig på lunchen och läsa Tomas ord i boken "Reservkraft", den talade och den värmer...

2005

Ett år har gått sedan vi firade nyår förra året ute på Donsö. Man börjar känna sig gammal när man tänker.. "Vad fort ett år går" men ändå är det precis vad det gör... går fort alltså. Nu sitter man här den 29 Dec, snön faller äntligen ner till marken, stora, mulliga flingor som sakta dalar ner till vår jord. Jag känner lycka! Hemkänsla! Till min stora glädje är jag dessutom ledig idag. Morgonen började fantastiskt...blev bjuden på frukost på franska cafeet Le Petit tidigt i morse, Tack Gusten! Nu har jag blivit sittande i telefonen på jobbet, har fortfarande lite svårt att slita mig härifrån även dagar då jag är ledig. Har dessutom ringt trevliga människor hela morgonen men nu ska jag ta och pallra mig härifrån och ut i snökaoset.

Hade tänkt mig summera året som gått också, i helhet ett bra år om än stundvis smärtsamt. Hösten har dock varit fantastisk, lärorik och nyttig på många sätt. Har börjat rida igen, lugnet i stallet och skogen har varit ett fantastiskt kompliment till min annars relativt stressade tillvaro. Att dela lägenhet med Gusten har varit ett annat glädjeämne denna höst, så även har vännen David varit en klippa. Familjen och min kära Pao har likaså varit underbara. En annan person värd en eloge år 2005 är AM, min chef denna höst, en eloge för fantastiskt stöd, uppmuntringar och för att han tvingat mig ta itu med konflikthantering och div annat som jag i min natur backar inför. Lärorikt. Tack också för alla intressanta och roliga diskutioner, kul med ytterst diskutionsbenägna vänner. Jag är otroligt tacksam och glad för alla människor som varit (och är) en kär del av mitt liv. Har i dagarna tackat ja till ett nytt jobb som jag med spänning ser framemot.

Inför året 2006 vill jag nu passa på att önska alla nära och kära ett GOTT NYTT ÅR! Tack att ni finns i mitt liv!

Warm wishes

Önskar er alla en alldeles underbar och avkopplande jul! Tackar Gud för mina vänner och ber att ni alla ska få känna er precis så älskade som ni är! En extra bön skänker jag till dem som är ensamma eller orkeslösa, till de sjuka eller hungrande. Hopp i en hopplös tid, frid i en orolig tid, glädje i en sorgsen tid, vänner i en ensam tid, mod i prövning och kärlek till er alla.

Till er som är nära och till er som är långt borta... En riktigt GOD JUL!

Mitt hem- min borg

I vissa perioder, när allt helt enkelt bara är mycket, tankarna många och oron bara gnager då känns mitt hem om än mer viktigt. En trygg plats. En lugn plats. En fristad där jag får hämta kraft. Just nu är en sådan period. Sitter på jobbet och längtar bara hem...

Avsked

Är det något som ger mig ont i magen så är det avsked. Har just sagt Hej då till tre av mina nära vänner som åker till Malaysia en månad. Hoppas vänner ni ska få en underbar semester, det är ni värda. Kommer dock sakna er här hemma. Ci vediamo dopo!

När lugnet vänder tillbaka...

Jag känner mig oftast förtröstansfull. Har en grund känsla av att det ordnar sig. Men senaste två veckorna har det inte varit så. Tankarna har snurrat i mitt huvud. Jag har kännt mig instängd, näst intill jagad av mina egna tankar. Allt malande. Tror jag lyssnat mycket på andra, deras råd och tankar, har inte kunnat avgöra vad jag själv vill. Tankarna har varit för många. Frågan har känts för avgörande. Valet för viktigt.

När allt kändes alltför förvirrat åt jag lunch med en vän. En vis vän. En vän med en gåva att se bortom förnuftet, bortom oron. Det är det fina med att ha vänner. Vänner med förmåga att ställa de rätta frågorna, de som ger klarhet. De som ger hopp och ro. De som får dig att förstå vad som är rätt för dig, just nu.

Friden är tillbaka. Lugnet. Glädjen. Jag tror beslutet blev rätt. Hur som helst känns det bra. Inser hur viktigt det goda samtalet är. Jag är uteslutande i behov av att känna frid över mina beslut. Annars kan jag inte gå in helhjärtat i något och det är något som jag vill vara, Helhjärtad.

När isarna bryts

Naturupplevelser kan verkligen gripa tag i en. En tidig morgon stod jag vid havet och såg vågorna piska höga. Den friska, klara luften. Solen som skymtade i horisonten. Kylan från havet skummade emot mig då vågorna slog höga mot klipporna. En vacker syn. En känsla av total frihet blandad med en liten känsla av sorg. Saknad. Tomhet som blandar sig med en känsla av Guds storhet. Det stora, mäktiga hamnar i sådan enorm kontrast till det lilla, ynkliga jaget. På något sätt befriande. Jag känner mig liten. Gud är stor.

Djävulsgapet

Det i livet som får oss att växa mest som personer är vanligtvis de perioder som för oss är de jobbigaste. Saker som vi, om vi fick välja, förmodligen aldrig skulle tacka ja till. Saker som vi ofrivilligt tvingas gå igenom. I efterhand kan man ofta se tillbaka på en sådan period och inse vad den gjort med ens personliga utveckling... kanske har man blivit ödmjukare, visare, mer förtröstansfull, kanske mer skeptisk eller räddare men de jobbiga perioderna formar en alltid mer än de glada stunderna. Det är jag ganska säker på.

En som har en rätt skön inställning till den utvecklingen som kommer av prövning är Ronja Rövardotter. Jag tänker på scenen när hon är på väg ut från borgen och skaller-Per frågar henne vart hon är på väg...
"-Jag ska gå och passa mig för att trilla i älven" blir Ronjas svar.
"- Jaha, vart ska du göra det då?" frågar skaller-Per dumt.
"Ja, jag får ju göra det vid älven om det ska vara någon lönt med det" svarar Ronja illmarigt.

Skön inställning gentemot det som hon inser att hon är rädd för. Det som hindrar henne från att våga det som hon vill. Möta det okända, det skrämmande. Kasta sig ut och pröva. Möta livet för att hon inser hur berfriande det kommer kännas när inte rädslan får hålla henne bunden. Möta rädslan för att inse att väl där så var det inte så farligt, det man var så rädd för visade sig kanske bara vara farligt i ens eget huvud. Hon hade många goda karaktärer i sin samling den där Astrid Lindgren...

Different faces...

Uttrycksfullt. Sorgset. Avväpnande. Glatt. Frågande... jag älskar ansiktsuttryck. Växlingen, det kan gå på ett ögonblick, när man märker att en känsla förändras hos personen framför en. Rädsla, blygsel, engagemang, likgiltighet. Ro. Känslan av liv. Det är underbart när man märker att man känner någon så väl att varje ansiktsuttryck gör att man vet hur personen känner sig. Utan ord. Olikheten hos alla människor är spännande, uttrycksfullheten.. det är tilldragande, vackert. "Du ler, det klär dig. Det värmer mig."